M

Min bror ska ju ha barn. Så jag och Emelie frågade lite vad bebben ska heta, men vi fick inget svar. Så kom våran diskussion om vad våra barn ska heta. (inte våra gemensamma ;))

Emelie: Jag vill ha nått Amerikanskt pojknamn typ Damien. eller nått
Malin : Eller kanske Dylan? Det låter iof turkiskt liksom "Dylan, broooochan".xD

Malins: Ingen aning på pojke

Emelie Tjejnamn: Clairence (Oh herregud by malin), Haley är fint (Malin godkänner).
Malin: Tjejnamn: Saga!! Så himlans fint!

Tänk vad stor förändring det blir av lite dammsugning och när man plockar undan lite!

Jag är hur glad som helst, men ändå så har jag alla tankar. Varför? Känns bara så mysko! Det är nog dessutom saker ingen skulle förstå, mer än kanske Emelie. Men ändå har jag inte pratat med henne heller. Inte snackat med någon.

Började nästan gråta idag när jag snackade med mamma i telefonen. Hon sa att jag får börja göra nått åt mina "djupa tankar" så här runt helger. Eftersom det orsakade magkatarren precis innan jul.
Kändes så plågande när hon sa "Pappa kommer inte tillbaka, han är död, han finns bara i tankarna nu" i princip. Och det vet jag självfallet. Men just att kommentera det pga av helger och sånt. Självklart så tänker man ju på Pappa mer när man vill ha hela sin familj samlad. Det känns bara konstigt när inte hela familjen är där. Och nu i jul inte ens min egna syster och systerbarn pga bråk mellan Mamma och henne. Har inte sett skymten av dom på ett halv år.
Folk som säger typ "hemma hos dina föräldrar" eller något liknade. Då är det bara att ta på sig det där skyddande leendet och säga antingen "Ja precis" eller "ja, hemma hos mamma" eller "Har bara mamma".
Men nu är det skönt att inte bo hemma och bli tillfrågad i telefon om jag har pappa är hemma. :)

Nu är det bara orons tid om jag får nått jobb eller inte! Helt otroligt att man ens kan sova om natten. Inte veta om man kan bo kvar i sin lägenhet ens. :(

Känner mig så jäkla nere att behöva gå hemma om dagarna. Sjukskrivningen har sugit musten ur mig! Därför lever man när kompisarna är hemma också :)


Jag och Angel hade en diskussion om dejting som var rätt kul igår. Asså, i Amerika så räknar dom ju typ från första dejten sen dom blev tillsammans. I Sverige kommer vi på ett datum på egen hand när det passar oss som vi räknar ifrån. Dom säger att dom dejtar när vi säger att vi är ett "par" liksom.
Är det inte lite sjukt hur olika saker är?

Tänker och tänker och tänker.. Börjar bli lite jobbigt faktiskt. Och vet inte heller hur jag ska ta och förhålla mig till det. Många frågor som dyker upp hela tiden :(